Vad är det vi minns?
Trots att vi är så olika (hon introvert, jag ambivert) har vi mycket gemensamt. Vi har följts åt sedan mellanstadiet och har många minnen att skratta och gråta över. Men det bästa med just vår vänskap är att vi, 14år senare, fortsätter skapa minnen- sådana vi lär skratta och gråta åt om ytterligare 10år.
Som jag sa till Lotta i måndags >>Tänk dig följande; du har varit här en hel helg, vi har hunnit med en massa saker bla. föreläst, slappat framför tv i soffan och yogat i vårsolen. Vad av det vi gjort tror du att vi minns om 10 år?; Serien vi såg på tv eller känslan av att stå på huvud utomhus medan solen sken och fåglarna kvittra?..<<
Vart jag ville komma var till något jag spenderat hela lördagskvällen med att kontemplera över. Hur umgås man idag jämfört med hur umgicks man förut?
När vi satt tre barndoms vänner i mitt kök och skrattade åt gamla minnen, vilka minnen var det som ploppade upp?
Jag kan meddela att inga handlade om vilka serier man sett eller fik man suttit och snackat skit på. De handlade bland annat om resor man gjort, människor man mött, fester vi haft, hur vi sett ut, vilka drömmar man haft och så klart hur ofta och hur villigt vi avsatte tid för att vårda våra vänskaper. Jag vet namnen på alla deras familjemedlemmar, ex och djur. Jag vet hur dom gillar sitt kaffe, om dom snarkar när de sover och vem som kysste dom för första gången.
Gamla minnen är förstås underbara och roliga att bläddra bland, men varför inte också skapa några nya lite då och då?
Ibland får jag ångest över hur många vänner man tappat kontakten med och ytterligare fler man knappt hör av. Livet tuffar på och vänskaper kommer inte längre i 1:a eller ens 2:a hand, vänskaper kommer när man känner att man orkar eangagera sig. Kanske när man känner ett behov av att prata.
Tänk på hur ofta man tog sig tid till att ringa en vän och höra hur det är med dem. Hur ofta ringer man nu för tiden? Det är snarare så att man sitter på läktaren och följer människors liv via diverse sociala medier, och om sanningen ska fram har man absolut ingen aning om hur den människan faktiskt mår bakom bilden hon/han väljer att visa utåt. Jag säger inte att alla vänskaper är sådana, men många är det.
Jag brukar skratta åt min tjejkompis när hon smsar saker som >>Du satt i samma biosalong som mig nyss, så då räknas det nog som att vi umgåtts lite!<<
Bättre skratta än gråta är mitt motto. Jag förstår att tiden ibland inte räcker till för allt man vill göra, men (och detta gäller även mig själv) då kanske vi måste bli bättre på att planera, prioritera och vårda tiden som vi har.
Vänner tar man ofta för givet och man lever i en livslögn att inget någonsin kommer kunna rasera det man har tillsammans. Men ibland finns det stunder där det märks pinsamt mycket hur lite tid och omsorg som faktiskt lagts ner på relationen.
Så summan av kardemumman; Vårda dina vänskaps relationer och du kommer få ett rikare liv.
/Angelika
