Lyckan när man klarar av steg ett.
Jag har sen jag varit liten velat kunna stå och gå på händer. Jag minns den gröna gräsmattan som fick stå ut med alla mina försök som slutade med fall. En klasskamrat till mig hade, vad som såg så enkelt ut, bara kastat upp benen i luften och börjat vandra på händerna. Jag hade för ca 15 år sedan, försökt göra detsamma, på den gröna gräsmattan bakom mitt gula barndomshem, utan några framsteg.
För ca 1 månad sedan började jag prova mig fram om mina armar och axlar var redo för att bära alla mina kilon på raka armar. Armarna och axlarna var redo, men inte mitt mod. Det var superläskigt att lägga all tyngd på så liten yta, och inte nog med det, hur sjutton ska man hitta balansen?
Det är i såna stunder man får påminna sig själv om att inte bara se där man är idag och slutmålet, utan att se alla de små stegen. Allt har en process, och alla drömmar och mål kan delas upp i delmål, så det inte känns så övermäktigt. Tänk vad roligt att få fira flera gånger på resans gång, istället för att helatiden känna "jag är inte där än". Varje litet steg i rätt riktning är en vinst.
Så i mitt fal med handstående, steg 1, ner med händerna upp med fötterna och luta mot en vägg.
Så nu är steg 1 avklarat. fötterna kom upp och händerna är i marken och väggen bakom ryggen. Jag har ett rus i kroppen som får mig att känna att jag klarar av vad som hellst.
Vill även passa på att ge ett enormt stort tack till min underbara vän Angelika som inspirerat mig att börja med yoga. /Lotta
